Radiostyrda bilar

Radiostyrda bilar är fortfarande lika roliga

Det finns leksaker som barn tröttnar på ungefär samtidigt som kartongen hamnar i återvinningen. Och så finns det radiostyrda bilar.

En bra radiostyrd bil har en märklig förmåga att locka fram samma beteende hos både barn och vuxna. Först ska man bara testa den lite försiktigt över vardagsrumsgolvet. Fem minuter senare har soffkuddarna blivit en hinderbana, en tröskel fungerar som hopp och någon diskuterar på fullaste allvar om bilen skulle klara grusgången bättre med större hjul.

Radiostyrda bilar kombinerar flera saker som barn brukar gilla: fart, kontroll, tävling, teknik och möjligheten att hitta på egna lekar.

Samtidigt är det en leksak med en tydlig koppling tillbaka till 1970-, 80- och 90-talet.

För många föräldrar är en radiostyrd bil därför inte bara en leksak.

Det är också ett litet återbesök i den egna barndomen.

När radiostyrda bilar kändes som framtiden

I dag kan ett barn styra avancerade spelvärldar på en surfplatta utan att tänka särskilt mycket på tekniken bakom.

På 1980-talet kunde det kännas betydligt mer futuristiskt när en liten bil faktiskt svängde åt höger för att du rörde på en spak på en handkontroll.

Radiostyrda modellbilar hade funnits tidigare, men under andra halvan av 1970-talet och framför allt under 1980-talet växte intresset rejält.

Tamiya började sälja radiostyrda bilar på 1970-talet och företaget blev senare ett av de stora namnen inom RC-hobbyn. Den som gillar äldre modeller kan titta i Tamiyas historiska arkiv.

Sedan kom buggybilarna.

Och där någonstans blev det riktigt roligt.

Plötsligt behövde bilen inte längre en perfekt slät yta. Grus, jord, små hopp och trädgårdar kunde bli en bana.

Under 1980-talet blev modeller som Tamiya The Hornet en del av RC-kulturen, samtidigt som enklare färdigbyggda radiostyrda bilar från exempelvis Nikko, Taiyo och Tyco hittade in i vanliga leksaksbutiker.

Den som vill försvinna ner i ett mycket trevligt nostalgiskt kaninhål kan besöka R/C Toy Memories. Där finns mängder av äldre radiostyrda bilar, katalogbilder, förpackningar och modeller från bland annat Tamiya, Nikko, Kyosho, Tyco och Taiyo.

Det är svårt att titta där särskilt länge utan att börja tänka:

Den där hade jag.

Eller:

Den där ville jag ha.

Den senare kategorin är ofta betydligt större.

Bilar som faktiskt såg ut som leksaker

En charmig sak med många äldre radiostyrda bilar är att de inte alltid försökte vara perfekta kopior av riktiga fordon.

De fick gärna se lite galna ut.

Stora däck. Färgglada dekaler. Enorma spoilers. Synliga stötdämpare. Karosser som såg ut som att de hade rymt från Dakarrallyt och hamnat på en svensk villauppfart.

Särskilt buggybilarna fick under 1980-talet en design som nästan blev en egen genre.

Vill man se hur det kunde se ut finns exempelvis gamla modeller dokumenterade hos R/C Toy Memories.

Gamla leksakskataloger är minst lika roliga.

På NikkoMania finns skannade Nikko-kataloger från flera årtionden.

De är fantastiska tidsdokument.

Det är färg, blixtar, ökenlandskap, terrängbilar och produktnamn som låter som hårdrocksband.

Nutida leksaksdesign kan ibland kännas väldigt genomtänkt.

1980-talets radiostyrda bilar kunde snarare kännas som att någon hade fått instruktionen:

Gör den snabbare. Och lägg till mer neon.

Radiostyrd bil för mindre barn

Man behöver förstås inte börja med avancerad modellbyggnad och racingbilar som går snabbare än familjens cyklar.

För yngre barn är enkelhet ofta betydligt viktigare än prestanda.

En första radiostyrd bil får gärna ha:

• enkel handkontroll
• tydlig framåt- och bakåtkörning
• stora knappar eller reglage
• låg eller måttlig hastighet
• tålig kaross
• hjul som klarar mattkanter och mindre ojämnheter

Den snabbaste bilen är alltså inte automatiskt den roligaste.

En väldigt snabb bil som barnet hela tiden kör in i väggen kan ganska snabbt bli mindre intressant än en långsammare modell som faktiskt går att kontrollera.

För mindre barn kan själva upplevelsen av att jag styr bilen vara hela poängen.

Det räcker långt.

För större barn blir körningen en sport

När barnet har fått in känslan för styrningen förändras leken.

Då kan man börja bygga banor.

Några koner ute på gården räcker. Tomma kartonger fungerar som tunnlar. Krita kan användas för att rita en bana på asfalten. Ett par brädor kan bli ramper.

Plötsligt finns det mycket mer att göra än att bara köra fram och tillbaka.

Man kan:

• tävla på tid
• köra slalom
• bygga en terrängbana
• öva parkering
• köra stafett
• skapa en precisionsbana
• bygga hopp och tunnlar
• försöka ta sig runt hela huset utan att köra fast

Har familjen två bilar blir möjligheterna ännu fler.

Fast då kommer också den eviga frågan:

Vems bil är snabbast?

Det finns bara ett vetenskapligt sätt att avgöra saken.

Startlinje.

Mållinje.

Kör.

Buggy, monstertruck eller sportbil?

Radiostyrda bilar kan se väldigt olika ut och typen av bil påverkar hur och var den är roligast att köra.

Buggy

Buggybilen är nästan själva symbolen för klassisk RC-körning.

Stora hjul, relativt låg vikt och konstruktion för ojämnare underlag gör den bra för grus, jord och enklare hopp.

Den klassiska RC-buggyn har dessutom enorm nostalgifaktor.

Den som vill se gamla annonser och modeller kan bläddra runt hos TamiyaClub, där det finns material från flera årtionden av modellbilshistoria.

Monstertruck

Monstertrucken följer en ganska enkel filosofi:

Varför ha normala hjul när man kan ha enorma?

Den höga markfrigången och de stora däcken gör typen rolig på gräs, grus och andra lite stökigare ytor.

Dessutom ser en radiostyrd monstertruck nästan alltid rolig ut när den studsar fram över små hinder.

Sportbil

Radiostyrda sportbilar och racingbilar passar bättre på slätare underlag.

På asfalt kan de vara snabba och precisa.

Samma låga kaross som ser fantastisk ut på garageuppfarten blir däremot betydligt mindre imponerande när bilen möter en gräsmatta.

Crawler och terrängbil

Här handlar det mindre om högsta fart och mer om att faktiskt ta sig fram.

Stenar, rötter, små träbitar och hemmabyggda hinder blir själva leken.

Det kan vara förvånansvärt engagerande att se en liten bil försöka klättra över något den rimligen inte borde kunna ta sig över.

Från leksak till hobby

Det fina med radiostyrda bilar är att intresset kan stanna på nästan vilken nivå som helst.

För vissa barn är bilen en leksak bland andra.

För andra blir den början på ett teknikintresse.

Nästa steg kan vara att förstå hur styrningen fungerar. Sedan kanske ett hjul ska bytas. Därefter börjar någon fundera över motorer, fjädring, batterier och olika typer av däck.

De mer avancerade radiostyrda bilarna ligger någonstans mellan leksak, modellbygge och motorsport i miniatyr.

Och det är definitivt inte bara barn som fastnar.

Det finns en stor internationell samlarkultur kring äldre RC-bilar.

Hos TycoCollectors finns ett stort arkiv med radiostyrda leksaker från framför allt 1980-, 90- och 00-talet, med modeller från bland annat Tyco, Taiyo, Nikko och Radio Shack.

Det säger en del om hur starka minnen de här leksakerna skapade.

Den bästa banan behöver inte kosta något

En stor del av charmen med radiostyrda bilar är att miljön runt omkring kan bli själva leksaken.

På golvet kan:

• böcker bli tunnlar
• kuddar bli berg
• tejp bli vägmarkeringar
• kartonger bli garage
• klossar bli hinder
• stolsben bli portar

Utomhus kan:

• grusgången bli rallysträcka
• trottoaren bli racingbana
• en jordhög bli terrängområde
• pinnar bli portar
• små stenar bli hinder
• en bräda bli hopp

Det behöver inte vara snyggt.

Det behöver bara vara svårt nog för att man ska vilja försöka igen.

Radiostyrda bilar och nostalgi

För den som växte upp under 1980- eller 90-talet är det lätt att förstå varför radiostyrda bilar fortfarande väcker något speciellt.

Det kunde vara en av de där stora presenterna.

En kartong som såg ovanligt lovande ut under julgranen.

En bil man hade sett i leksakskatalogen flera gånger.

En kompis som hade exakt den modell man själv ville ha.

Och kanske en förälder som plötsligt visade ett oväntat stort intresse för att kontrollera att bilen verkligen fungerade.

Gamla RC-sajter är därför inte bara intressanta för samlare.

De fungerar nästan som digitala leksaksmuseer.

På NikkoMania kan man bläddra i gamla kataloger, medan R/C Toy Memories har mängder av artiklar om enskilda modeller.

Hos TamiyaClub finns ännu mer material för den som minns Tamiya-bilarna från barndomen.

Risken är förstås att man börjar leta efter sin gamla favoritmodell på nätet.

Och då är steget från nostalgi till hobby förvånansvärt kort.

Och så var det batterierna

Den som hade radiostyrd bil för några decennier sedan minns kanske en annan central del av upplevelsen:

väntan.

Man hade kört.

Batteriet dog.

Sedan började laddningen.

Och den kunde kännas ungefär lika lång som sommarlovet.

Modern batteriteknik har gjort radiostyrda bilar betydligt smidigare, men det är fortfarande värt att titta på både körtid och laddningstid när man väljer bil.

Har bilen ett löstagbart uppladdningsbart batteri kan ett extra batteri också vara praktiskt.

För det finns få meningar som uppskattas mindre mitt under ett pågående världsmästerskap runt köksbordet än:

Nu måste vi ladda den.

En leksak som faktiskt kräver att man gör något

Det är kanske radiostyrda bilars största styrka.

De är elektroniska, men själva underhållningen finns inte på en skärm.

Man måste köra.

Bygga.

Testa.

Misslyckas.

Backa.

Försöka igen.

Och ibland hämta bilen från under soffan.

Det gör radiostyrda bilar till en ganska ovanlig kombination av modern teknik och klassisk fysisk lek.

Barnet får styra något verkligt genom en verklig miljö.

Och resultatet blir aldrig exakt samma två gånger.

Kanske är det därför radiostyrda bilar aldrig försvinner

Leksakstrender kommer och går.

Men radiostyrda bilar verkar alltid hitta tillbaka.

Nya generationer får sina första enkla bilar. Lite äldre barn upptäcker snabbare modeller. Tonåringar och vuxna kan gå vidare till avancerade hobbybilar.

Och någonstans sitter samtidigt en fyrtio- eller femtioåring och tittar på en gammal radiostyrd buggy på nätet och tänker:

Jag ville ju faktiskt ha en sådan där.

Vilket naturligtvis är ett fullständigt rimligt argument för att köpa en radiostyrd bil till barnen.

Barnen behöver inte ens veta att det egentligen är din.